Det bästa med att blogga är inte alla läsare som vågar sig fram till en på stan eller alla varma kommentarer man får. Det är vännerna man skapar. Oavsett ålder. Jag har under mitt år som bloggare fått kontakt med en rad läsare. Vissa är killar, men det är betydligt mer tjejer än killar som vågat kontakta mig. Det handlar oftast om “fan mail” av något slag som i stil med “du skriver bra nabil” eller “jag har spridit din blogg till alla mina vänner”. Jag blir nästan tårögd när jag får syn på mail som dessa. Det gör att jag ibland håller kontakten med personen. Jag gör det inte med alla, men vissa är helt enkelt speciella. Vi kan ta Nadje som ett exempel.

Jag vet inte vilka bilder jag får och inte får ta, så jag chansar. Detta är Nadje i alla fall.
När jag för ungefär ett år sedan började hacka på Islam i min blogg så började en liten tjej (ja, hon är faktiskt liten på riktigt!) lämna kommentarer. Det var oftast kommentarer i stil med “det är inte Islams fel!”. Några veckor senare så chattade jag med denna tjej på MSN. Vad vi sa där minns jag inte riktigt, men jag har för mig att vi pratade om min pappa och hans sätt att behandla mig. Det är oftast det jag pratar med bloggläsare om.
När vi var klara med allt prat om min relation till pappa så gick vi på en modevisning tillsammans. En modevisning jag sent kom att glömma. Jag bloggade om det här borta och som ni säkert kan se på inlägget så var det hur oseriöst som helst. Men men, det var så jag var på den tiden.
Nadje är i varje fall ett klockrent exempel på en vän jag träffat genom bloggen. Det är visserligen svårt att förklara för utomstående hur jag och Nadje blev vänner, men vi är vänner i varje fall. Vi träffas inte alls mycket, men när vi väl gör det så har vi hur kul som helst. Trots att hon är liten och ser söt ut hela tiden så kan hon ställa till med en hel del. Jag tror alla Nadjes vänner förstår vad jag menar med det!
Hur som helst, så är det inte Nadje jag vill tala om i detta inlägget. Det är, som man listat ut på inläggets rubrik, ålder det handlar om.
Av alla personer som kontaktat mig, så är det runt 10 stycken som jag “valt ut”. Jag pratar inte med alla varje dag, men när jag väl gör det så får jag oftast höra vänliga saker. Jag känner inte för att dra några exempel, men det finns en sak jag irriterar mig på – trots all glädje jag känner av att prata med mina älskade bloggläsare. Nedan följer ett citat som jag valt ut ur fem olika MSN-konversationer.
Om du var två år äldre, eller jag två år yngre – så hade jag frågat ut dig.
Jag blir inte irriterad över att jag är för ung då det inte finns mycket jag kan göra åt saken. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket då tjejerna jag pratar med oftast inte bor i Göteborg. Vad jag dock gör är att tycka synd om tjejerna. De lär aldrig uppleva äkta kärlek – men det förvånar mig inte ifall de inte gör det. Det finns många som aldrig får uppleva äkta kärlek. Vi kan ta min mamma som exempel. Hon har aldrig upplevt äkta kärlek förut, och tror därför inte på att någonting så dumt som “kärlek” existerar.
Det finns en tjej jag pratat om i bloggen rätt mycket. Jag tror alla som läser min blogg vet vem det är jag syftar på. Jag skrev om hur jag och denna tjej möttes här. Jag skrev också en text till henne när vi en natt hade haft världens kanske största bråk. Texten hittas här. Jag har även skrivit en massa små inlägg om henne. Vi kan ta detta, detta och detta som exempel.
Jag har dock aldrig nämnt hur gammal denna tjejen är. Jag är säker på att de flesta blir förvånade, men hon är två år yngre än mig. Jag är född år 92, hon 94. Det finns ett glapp på två år där. Ett glapp som ingen jag känner vågat ge sig på. Inte än i varje fall.
Det är enligt samhället, okej att vara på G/tillsammans med en tjej som är ett år yngre än en själv, men det är helt fel att vara på G/tillsammans med en tjej som är två år yngre än en själv. Vart jag står här vet jag inte riktigt, men en sak är säker: När jag träffade henne så sket jag blankt i hur gammal hon var. Att hon var två år yngre än mig var till en början en besvikelse. Men detta kom snabbt att ändras. Mer än så behöver jag nog inte säga.
Det är bara det att jag vill det bästa för alla. Skit i att personen du träffar är äldre/yngre än dig. Ge det ett försök ändå. Ni kan göra det diskret ifall ni känner för det, men låt inte någonting så larvigt som ålder förstöra något som kan komma att bli ett av livets kanske bästa upplevelser.

Softa bara. Så ska ni se att det kommer av sig självt. Bild från mig i årskurs 9 för två år sedan.
Jag är inte någon “love guru” som ger folk råd i vad de borde och inte borde göra. Jag är bara en helt vanlig(?) tonåring som var kär i en flicka för något år sedan. Att hon råkade vara två år yngre än mig spelade ingen roll. Moral people, moral! Använd er av det. Jag menar, ålder är ingenting som spelar någon roll – såvida du inte är någon ost.
Vad som är rätt och orätt kan inte alltid regleras med lagar eller regler. Vi har alla ett inre vägledningssystem, som talar om för oss vad som är rätt och orätt, och hur vi bör handla i olika situationer. Ett system, som bygger på en uppsättning normer (principer för en människas handlande) och de värden vi försöker förverkliga genom vårt agerande. Vårt vägledningssystem eller normsystem kan ses som en uppsättning färdiga åsikter, som används för att ange kompassriktning i vårt beslutsfattande. Så det vi säger avslöjar vår etik medan vårt agerande avslöjar vår moral.
Jag vill inte göra detta inlägget längre än vad det redan är, men gå inte till nästa förälskelse full av massa önskningar. Det är problemet vi människor gör idag. Vi går till nästa förälskelse i hopp om att… [sätt in valfri mening]. Att vi sedan blir besvikna beror på oss själva. Önska ingenting. Sätt inga gränser, och ha definitivt inga förhoppningar. Bara låt det komma naturligt – så ska du få se på resultat. Resultat som kan komma att rubba din existens. Flera gånger om.




Senaste kommentarerna…