Blondinbella. Nabil El Alaoui Sossey's största konkurrent

Jag har haft en ganska dålig dag. Inte nog med att jag inte fick träffa en person jag satt på mig mina turkalsonger för – jag fick G på ett prov jag trodde jag skulle få ett mycket högre betyg på. Efter att ha gjort provet så gick jag ut med en rak rygg och började skryta om att jag skulle få MVG. När jag fick tillbaka provet idag så hade jag nästan fått IG. Det är ganska kul det, att jag alltid lyckas skämma ut mig på det viset. Jag får sluta med det… försöka i alla fall.

Jag lyckades även strunta i att gå på min karateträning. Jag kom hem och klagade på att jag hade mycket att göra. Hur mycket fick jag gjort? Ingenting alls. Jag har knappt börjat på uppgiften som skall vara inlämnad denna veckan. Till er som tycker det är konstigt att jag hade 5-6 inlämningar förra veckan och 2 denna veckan – det är bara att vänja er. Det är så det är på JENSEN.

Trots allt detta så finns det en sak, och nu menar jag bara en sak, som kan få mig att bli hur glad som helst. Och det är mina bloggläsare. Trots att jag inte träffat några av personerna som skriver till mig så blir jag riktigt, riktigt glad.

Det är saker som dessa som får mig att bli hur glad som helst när jag är på dåligt humör. Ett stort tack till er som följer min blogg! Kärlek till er <3

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva gårdagen, men jag hade hur kul som helst. Jag mötte upp mina två älskade amerikanare Majid och Humberto i stan vid 5-tiden. På väg till spårvagnen så möttes vi av ett uppträdande. Det var en brittisk snubbe som beatboxade galet bra. Höjde mina ögonbryn flertalet gånger då det var det konstigaste beatboxet jag vart med om på länge.

Vi tog vagnen mot Bergsjön och efter runt 20 minuter var vi framme. Vi gled in i berget och när jag såg folk åka skateboard blev jag lite halvt nervös. Jag vet inte varför – men jag blir alltid det.

Sjukaste jag någonsin sett.

Jag fick höra en mängd människor skrika intensivt, och jag blev direkt nyfiken på vad det var som hände. När jag sen gick upp för trapporna och tittade på vad fan det var som pågick så fick jag syn på något som kom att få mig att vilja skriva i min bok. En man vid namn “Jocke Olsson” kommer flygandes upp ur rampen och är minst en meter ovanför mig och snurrar runt i ett varv eller två. Jag vet inte vad det tricket kallas eller hur han bar sig åt, men en sak vet jag – och det var att jag stod kvar där som ett litet barn. För så imponerad var jag.

Farbror Nabil @ rampen.

Tävlingen höll på under resten av kvällen och det var spännande kan jag säga er, men efter någon timme blev det ganska enformigt så vi begav oss mot resten av alla ramper och rails som förvånansvärt nog inte var upptagna som de alltid brukar vara. Det var där vi spenderade resten av vår kväll med massa goda drycker.

När klockan var runt nio så började många åka därifrån, så vi gjorde samma sak. Vi tog vagnen in mot stan, och killarna åkte hem. Deras kväll var slut, men inte min. Jag skulle ju hem till Nina! Och det var precis vad jag gjorde. Jag mötte henne på backaplan. Några minuter senare tog vi en buss till henne.

Jag vet inte ifall jag får berätta detta eller inte, men jag gör det ändå. När jag steg in i deras hus så kom hennes mamma fram och ville hälsa på mig. Jag säger att jag heter Nabil, och hon säger vad hon heter (minns inte) samtidigt som vi skakar hand. Hon tror då att vi träffats förut – vilket vi inte har. HAHA! Åh vad jag älskar mammor som gör bort sig. Jag var ganska nervös över att få träffa hennes mamma, men det är jag inte längre. Det var faktiskt ganska kul och vi fick faktiskt en rätt bra start tycker jag.

Anyways… jag var hos Nina rätt länge. Jag tog bussen hem när klockan var 2 ungefär. Vi hade en trevlig kväll tillsammans, och det var definitivt ett bra slut på min dag. Först skateboarding, och sen Nina. Det är grejer det.

Jag tror inte någon vet hur glad jag är för tillfället. Jag är så glad över att mina fem skoldagar äntligen är över att jag nästan spricker! De har varit hur jobbiga som helst då jag haft flertalet inlämningar att avklara. Om jag inte minns fel så var jag uppe i 6 inlämningar denna veckan. Det är nästan en inlämning för varje kurs jag läser.

Så skicklig som jag är, så börjar jag med allt på måndag eftermiddag. Jag sätter mig på biblioteket med min dator och kör på. Jag blir klar med ett arbete, men klarar sedan inte av att plugga mer – så jag tar en paus – genom att fika med världens sötaste Nina i stan.

När jag nästa dag ska börja plugga så går det inte bra. Inte bra alls! Jag hinner börja på min andra uppgift som är en bokrecension. Den var extremt svår att göra då jag inte ens hade lånat boken. Vi hade haft 2 månader på oss att låna och läsa ut en bok – och jag sket blankt i det. Way to go Nabil!

Vi hade även ett par inlämningar till. Inlämningsuppgiften i psykologi var onekligen den roligaste uppgiften av dem alla. Uppgiften var riktigt lätt för mig. Det kändes nästan som att blogga. Jag bara skrev, skrev, skrev, och skrev. Och kom upp i 4 sidor i Word. Det är inte dåligt.

Vi, eller i alla fall jag, som läser samhällskunskap B – hade en inlämning till. En inlämning med – enligt mig – luddiga instruktioner. Jag förstod minsann ingenting. Hur mycket jag än försökte så gick det bara inte. När jag frågade läraren fick jag hjälp – men även den var svår. Det hela slutade upp med att jag lämnade in 4 uppgifter och sket i 2 av dem. Uppgiften i samhäll var en av dem. Det är så det är när man går på en skola som använder sig av dåraktiga planeringar – man blir tvungen att skita i en uppgift. Men nu sket jag i 2. Men jag är Nabil.

Åh vilken jobbig dag jag haft! Tandläkarbesök, skola, plugg… you name it! Som jag säkert sagt ett par gånger i bloggen förut så har jag ju hur mycket som helst att göra. Detta ledde till att jag efter skolan satte mig på stadsbiblioteket och skrev klart en uppsats. Nu är det bara tre kvar, och ett prov på onsdag. Sen är jag klar med veckans saker. Ännu en anledning till att inte börja på JENSEN.

Under tiden jag pluggade så fick jag ett SMS av en tös vid namn Nina. Hon undrade ifall jag ville träffa henne senare under dagen, och det var precis vad jag gjorde. Vi träffades på brunnsparken vid 7 ungefär och tog en fika på condeco. Det var mysigt, och det gick hur bra som helst för mig. Tyckte jag i alla fall. Hon kanske tycker någonting annat! Det är oftast så det brukar vara när jag tyckt att någonting gått bra – någon annan ska alltid tycka motsatsen.

När jag sen kom hem så fick jag reda på någonting som inte alls var lika kul. En rätt nära vän till mig som jag nämnt i bloggen några gånger förut förlorade sin lillasyster. För två timmar sen. I cancer. Hon blev 15 år gammal. Jag kände inte henne särskilt bra, men jag känner hennes äldre bror bra. Jag sitter för tillfället och gråter. Så rädd är jag för att någonting skall hända min lillasyster. Om någonting händer henne så vet jag inte vad jag gör, men jag tror uppriktigt sagt att jag tar mitt liv, för utan min lillasyster är mitt liv inte värt att leva. Fan vad jag älskar henne.

Jag tror titeln på detta inlägget säger allt, jag tänker ha gett ut en bok innan jag fyller 18. Jag har haft det som ett mål/en dröm rätt länge nu, men jag har aldrig riktigt tagit tag i det då jag helt enkelt inte orkat. Jag har visserligen haft all tid i världen till det, men jag har bara inte orkat. Under sommarlovet orkade jag inte, och under alla andra lov jag haft så har jag vart upptagen. Typ.

Nu tar jag i alla fall tag i det, men jag kan inte säga att jag kommit särskilt långt. Några sidor är allt jag hunnit skriva.

Jag kan också passa på att berätta vad det är boken handlar om. Boken är en självbiografi. För er som inte vet vad en självbiografi är för något, så är detta vad Wikipedia har att säga om det:

Självbiografi (autobiografi) eller memoarer är en biografi där författaren redogör för sitt eget liv.

Det kommer alltså att vara en bok som handlar om mig och mitt liv. Det låter ganska själviskt, det håller jag med om – men från vad jag har hört så är folk intresserade av sådant. Det blir dessutom ganska lätt för mig då jag slipper hitta på saker. Allt jag kommer att göra är att skriva helt enkelt.

Nåja, vi får se hur allt går och hur mycket jag orkar skriva. Jag har så mycket att göra nu för tiden att det jag vill göra alltid kommer sist. Om jag inte har någon inlämning att kirra så har jag antingen en träning att gå på eller ett prov att plugga till. Börja inte på JENSEN.