Lita inte på Fredrik.

För några månader sen – i november för att vara mer exakt, så skulle jag äta med några vänner efter skolan. Jag bad vännerna gå till restaurangen före mig då jag behövde gå till biblioteket snabbt. De ville alla följa med, men jag bad dem gå till restaurangen utan mig. Jag skulle bara till biblioteket fort.

De frågade mig varför, men jag hade inte riktigt något bra svar. Jag skulle låna några böcker om webbutveckling och sökmotoroptimering, och jag ville inte få en massa frågor – så jag bestämde mig för att gå dit själv. Jag visste exakt vart böckerna låg, så det skulle ta mig tre minuter att låna böckerna – max. Men. En av killarna var riktigt envis. Innan jag hann prata klart så sa han att han skulle med. Vi pratade lite på vägen till biblioteket och det visade sig att vi delade samma intresse. Vi båda två var intresserade av att skapa hemsidor och allt annat som hade med webbutveckling att göra.

När vi kom in till biblioteket så gick vi raka vägen till mina böcker. Det är då han börjar leta efter någon bok han vill låna. Han hittar en bok. När vi sedan går till automaten där man lånar böcker så visade det sig att han inte hade något kort. Jag lånade då ut mitt kort, och lät honom låna en bok på mitt kort. Han lovade att lämna tillbaka den.

Tiden gick, och jag fick en påminnelse hemskickad. Jag skrattade lite för mig själv, och sa åt Fredrik att jag fått hem en påminnelse. Jag var inte sur på honom då jag alltid får påminnelser – oavsett vilka böcker det är jag lånar. Om jag inte får hem en påminnelse så lämnar jag inte tillbaka böckerna. Typ.

Han sa att han skulle lämna tillbaka boken han hade lånat. När han nästa dag kom till skolan så sa han att han hade med sig boken i väskan och att han skulle till biblioteket efteråt. Allt var fixat tänkte jag, och andades ut. Inte för att en påminnelse är hela världen för mig. Men ändå. Mina föräldrar hatar påminnelser.

Tiden gick och jag fick till min förvåning hem en faktura på 300 KR. Jag tittade noga på fakturan, och den stod naturligtvis i mitt namn. Jag skrev till Fredrik på facebook och frågade honom ifall han verkligen lämnat boken. Jag frågade honom också nästa dag i skolan för att vara extra säker. Han hade inte lämnat tillbaka boken – trots att jag sagt åt honom att göra det några gånger tidigare. Jag ringde biblioteket och fakturan de skickade skulle betalas – eller så kunde jag bara lämna tillbaka boken. Jag bad honom ännu en gång att lämna tillbaka boken för att slippa fakturan. Detta var innan jul.

Tre veckor senare – efter att vi haft jullov, så träffar jag Fredrik igen. Jag frågade honom ifall han lämnat tillbaka boken, men allt han gjorde var att le. Jag fattade att han inte lämnat tillbaka boken och blev lite smårädd inombords. Jag blev orolig, och bad honom även här att lämna tillbaka boken. Han sa att den låg på något ställe hemma, och att han visste vart den låg. Han skulle lämna tillbaka den.

Två veckor senare får jag hem ett till brev från Göteborgs Stadsbibliotek. De varnade mig en sista gång, och sa att jag skulle lämna tillbaka boken – eller få betala en faktura på 300 KR. Jag sa även här till Fredrik att lämna tillbaka boken.

För två veckor sen ungefär, så fick jag hem ett brev från ett inkassoföretag vid namn “Visma Collectors”. Ärendet hade blivit flyttat till dem, och om inte jag betalade fakturan innan den 4:e februari skulle jag hamna hos kronofogdemyndigheten. Även här tjatade jag på Fredrik. Jag använde mig aldrig av våld, men var riktigt sugen på att göra det för att få honom att fatta. Han lovade att ta hand om det. Jag gav honom fakturan och sa att han antingen kunde betala den eller lämna tillbaka boken. Jag sket blankt i vad han gjorde, bara detta fixade sig.

Jag och min familj har varit i kontakt med kronofogdemyndigheten under en stor del av mitt liv. Detta ledde till att mina föräldrar fick panik när de hörde att jag kunde hamna hos kronofogdemyndigheten. Jag sa att jag tagit hand om det och att de inte behövde oroa sig något mer.

Igår var det den 5:e februari och Fredrik hade fortfarande inte gjort någonting åt saken. Eller jo, det hade han ju! Han hade tappat bort fakturan och glömt av att lämna tillbaka boken. Jag gick till stadsbiblioteket och ställde några frågor, för att ta reda på vad det är som händer. Kvinnan slog in mitt personnummer på datorn och ett litet fönster poppar upp.

Se anmärkning.

Det var det. Jag har nu fått mig en anmärkning hos kronofogdemyndigheten då jag “vägrat” att betala en viss summa pengar flera gånger. Jag kommer inte kunna ta lån på 2 år och en massa andra saker. På köpet så får jag ett spärrat bibliotekskort också. Tack Fredrik. Du är vad jag kallar för en äkta vän.